MORDJÄRV Äntligen är det idag!
Idag är dagen då alla coola kids tar fram sina gamla Carola lp:s och paljettmössor, kramar dem i smyg framför teven och får hjärtklappning av Scenografin, kostymerna och Jenny Silver.
Sedan går de ut och slår ned någon för att täcka över skammen.
Vi andra rör dipp.
Idag är dagen då man äntligen får se eländet på riktigt!
Tänkte analysera lite såhär på morgonkvisten, eftersom jag egentligen borde skotta snö men inte orkar det så jag leker DJ Clabbe istället.
Det jag är intresserad av är framförallt det sceniska - själva framförandet framför en publik. Jag går här igenom varje nummer som jag ser det:
Dilba:
Låten och dansen bygger upp till att hon ska vara en slags trösterik altruistisk moder som svävar runt och tröstar. Dansen är lite sådär courtship, Egypten. I mitten står en trappa och Dilba på toppen av den.
Men. Skorna och kläderna ser obekväma ut, och framförallt Dilbas icke vilja att vara där suddar liksom bort den där moderligheten. Hon borde riva av sig kostymen, dansa barfota och bara välta alla stora långa dansare. Släppa sig fri. Hon verkar så sprudlig sådär privat... Vafan.
Swingfly:
Alla hoppar runt med trummor och är glada. Det räcker så. Jag hade klätt dansarna i något annat, jag hade satt Swingfly i en liten fånig golfbil (som Frankrike nåt år) eller på en cykel - bara för att shaka bort den dära framåtböjd krystade och lite osäkra rap grejen, han har iof varit karismatisk och glad på repen men jag misstänker att det inte når ut, han behöver nåt coolt, typ en 90-tals käpp. Och hans sångare likaså. Tryck ned dem i en golfbil.
Jenny Silver:
Hon är inte Carola, Perrelli och det märks, Engfors (som skapat numret?) ville göra ett nummer som alla spyr av och det märks inte. Då måste man ta i som han gjorde för ett par år sedan: Han i Aftonbladet beskrev Silver som Darth Vader och Danny som Luke Skywalker (orka) dvs. att den onda tantschlagern som aldrig dör fångar upp alla i någon slags psykos och sedan åker vi till Tyskland och gör bort oss igen.
Fast jag tycker om Darth Vader och att vi gör bort oss gör ingenting, jag gör bort mig tio gånger om dagen och se hur happy jag är.
MEN jag tycker att Silver saknar lite eller mycket hjärta och karisma. Det finns någon ironisk distans där som jag tror folk kommer att se igenom.
Jonas Matsson:
Han ska verka glad och slapp omringad av brudar med en solig inställning till livet. Hah det når inte helt ut. Igen verkar de inte ha en aning om vad de vill med det här eftersom hela alltet är så tomt. Men då kan man skita i backdrop och solstol och bara låta mannen sjunga (hojta). Eller ta i som satan med riktigt hav, riktig sand, riktig porr - nu är det mer som en Sällskapsresan sketch på konferens.
Le kid:
En massa färg och lull för att överkompensera en hideous låt. Och hallojs jag gillar numret men tyvärr är artisterna noll karismatiska och det hela känns inte hjärtligt, då blir det inte så roligt.
Hjärtat måste vara med! Always. Glöm inte det. Gör inte något om du inte har hjärtat med, underskatta aldrig en publik.
Le kid känns med andra ord hyckliga, lite som Silver.
Hycklo.
Rasmus Viberg:
"Vi myser på höskullen"
De skulle behöva klä av sig och hångla lite (eller mycket) för att man ska gå igång på det här. Låten är sådär "My number one Fairytale etno" och vad ett gäng fjortonåringar med dreads och "instrument" gör på ett gäng packlådor... hajjar jag inte alls. Jag vill ha färger och fjärilsdräkter och pyro - inte brunt och lumberjackskjorta! De dödar låten med numret och Viberg vekar så överspeedad att han riskerar att sluddra bort sig helt. Motsatsen till Dilba, vilket inte heller är bra.
Pernilla Andersson:
Hon är naturlig och inte alls fåfäng eller förljugen. Det är en fin låt, lugnt ljus och allt är samstämt. Hon vill vara där och allt kniper lite i hjärtat. Det går ju inte att skicka det där till Tyskland men eftersom alla är så kåta på något "bra på riktigt" så kommer den här gå vidare någonstans. Den kommer spelas som satan hela året, som Winnerbäcks hits.
Men återigen: vem bryr sig om det är en medioker svensk poplåt? Då lyssnar jag väl hellre på Säkert eller Hellström när jag vill ha hjärta och hjärna. Det här skulle jag inte trycka ned i min lilla I-pod.
Danny:
Alla säger att man inte skulle skämmas för det här i Tyskland. I dunno... Kanske inte dansarna men jackan! Och pappväggen jo. Så bra är det inte. Man får pepilepsi av refrängen men det är en nivå över alla andra yes sir.
Danny ser ganska bra ut och kan sjunga, men det är som Ola förra året: scenen ser lite tom ut och det måste vara mer laser för att det ska bli sådär "In the club". Jag tyckte Olas låt var bättre, de skulle ha bytt eller nåt.
Men jag hejjar på Danny i den där omgången. Kommer säkert bli tokglad av den när jag nu om några timmar ska se Genrepet live!
Generellt: mer hjärta och mer porr, mindre koreografi som är koreograferad således att varje steg följer varje beat - känns gammeldans. 
Men yey nu gläder jag mig.