Hear my call.
Skitbra final!
Det var på life och död och Abba.
Jag skulle kunna skriva en roman om Anton Ewald. Om hur det inte räcker med att bara vara snygg. Hah!
Eller okej såhär:
Jag skulle tända en brasa, locka barnen till mig och berätta med fejkskägg om hur jag som ful unge med pojkhår i åttiotalets Stockholm minsann aldrig daltades med pga. mitt utseende. Ingen ville bli min bästis (buhu whiney poo.) Jag kom sist i alla danstävlingar trots att dance var min stora grej. Jag hävdar att det var för att jag var ful och dansade fult men trodde att jag var bäst (funkar i slutändan dåligt för alla, se nedan.)
Inga tjejer ville ringa och rösta på mig.
Större delen av mitt liv har jag varit Den Fule men när jag ser Anton Ewald tänker jag ba trots Grundskolans elände, Thank You Lord för that!
Hellre ugly på utsidan (det finns alltid smink) än douchepåse on Bieber wheels. Någon måste säga det.
För fy fan för att vara den som inte är bra på någonting men som alla vill ha för att de bara tycker man är snygg. Och så går man och tror att man är bäst för att tiotusen kids boostar ens ego och så börjar man dessutom dissa andra på kuppen (dödssynd) och hävdar sig vara popstar. Alltså hybris + antijante + inga sångkunskaper i mellon = ba nej. Nej! Alltså NEJ. Och det blev hans fall såklart, det är oförlåtligt att dissa loss på kollegor. Vilket egentligen var lite kul. Heja Anton. Eller nej.
Och tänk hur mångas egon jag själv boostat i mina dar... Skrämmande. Men snygga människor sucks och kommer sist idag, wehehe. Real skönhet är Divine:
RIP!
Och vi uglies tar varandras hands och dansar häxdans i cirkel tills vi inte orkar längre och sedan går vi hem och läser en bra bouk. Nej men snyggismen håller på att ta livet av kidsen just nu, vi måste rädda dem med lite mångfald.
Och med snygg menar jag "Framsidan på Okej snygg", ni fattar att jag kanske måste generalisera här. Vi snackar drömprinsen/sessan, Twilight och USA college gangbangs, gagbolls och sju nyanser av grådask.
Såg en gråandstjej få spö av fyra andhannar idag förresten, happy 8 mars tänkte jag då för mig själv.
Sedan var det mycket hallelujah och hej baberiba också men det gör väl kanske ingenting eller jo jag hade velat haft mindre gorm av typen "VAD SKA VI GÖRA?" eller "NI SOM BLA BLA HOPPAR NU" och lite mer väl valda ord om varför alla utanför klubben som diggar varandra ska rösta på FI.
Bakom mig stod två killar och gapade efter den där Belinda som de sett på teve, hon den där fittstim... Och när någon skanderade Ut med rasisterna! In med feministerna! så skrålade dem: vad är skillnaden?
Bara en parentes från livet i verkligheten... Och då i den stunden kände jag för att joina politiken (väpnad kamp?) och bara skita i allt.
Eller bara skita i allt kanske.
Jag tror att de (killarna alltså) röstade på Anton Ewald ikväll, eller Brödet. Och han Calle? Schulman... Som på sitt Instagramkonto denna vecka påminner om den där elaka Måns, ni vet han mobbarn på högstadiet... Fast snart gör väl också han en hyllad soloföreställning om hur han googlar sig själv och hur han hatar feminister eller så.
För varje nystartat band med killar med Broder Daniel hår som gapar om hur inga tjejer vill ha dem så att alla tjejer får empati och vill ha dem, soloshower med snubbar samt biografier med boys så vill jag... Göra mer konst?
Och berätta om hur det kan vara på riktigt i verkligheten för andra slags människor på denna jord. Euw, nu låter jag som en av de där rapparna som tjatar om patriarkatet, alltså inte min mening. Drack te med koffein i idag, det är snart över.
Sov tre timmar inatt... Också.
Tillbaka till Mellon:
Hej tack för att folk fattade att Alca... Eller okej låt föt låt:
Anton Ewald - Den kom sist? och det var rätt. Inget var kul att uppleva i det numret. Michael vände sig i sin grav och somnade om. Erik och Danny och whatshisfejs hovmästaren gjorde det sämre o sämre redan för tre år sedan. Småtjejerna är numera kära i Sigrid, Anders och Nour.
Jag brukar aldrig vara såhär hård men min inre lilla tonnis är fucking angry.
Ellen Benediktson - Och nu måste vi prata lite om det blå ljuset som SVT valde att ösa på med i år, hädanefter uppkallat smurfljuset. Allt var blått. Ellen var blå. Framförandet var inövat innerligt och i längden tråkigt, jag gillar sagan om hennes brejk men numret var för blått och svagt.
Alcazar - Jag älskar dem, de älskar att stå på scenen, publiken älskar dem. Allt är bara kärlek, det låter som de alltid har gjort och det är trygghet som gillestuga med chips och hemliga dreams om att leva ut en massa sadoschlagerdisco men jag blir kanske lite bored efter ett par minuter. Hejade på dem ändå. Hajja Alcazar i Eurovision i dessa tider av hate, det hade varit skitfint.
Smurfljus.
Oscar Zia - Ännu en Danny SadoErik Kypare men jag blev positivt överraskad idag, han var avslappnad och bättre än Ewald. Nu är jag redan (och ni med) trött på att skriva sådana här hopplösa små recensioner så vi snabbar oss...
Smurfljus.
Linus Svenning - ba nej.
Helena Paparizou - Hennes nummer blev bara bättre och bättre, vilken utstrålning, vilken drama star! Oh my alltså Helelelelena, som en dream om att leva ut en massa känslor på en scen med fyrverkerier i håret. Kärlek.
Smurfljus. Alla numren hade smurfljus, why?
Yohio - Låten var bättre än Yohio, hans blick kändes kall och hård och en låt som krävde feeling och hjärta kändes inåtvänd. Jag tror det handlar om rädsla som folk uppfattar som arrogans, synd.
Sanna Nielsen - Jag vill älska henne som Carola men det går int. Låten är starkare än hennes känsla (ja again), det är som att den där smärtan som det sjungs om inte riktigt bor där i kroppen. Och som att de ville göra Hem till Rom en gång till och att de gjorde exakt det och det känns lite konstigt att uppleva samma sak igen? Men hon är en slags schlagerdrottning och självklart kommer jag sitta och joddla AUAUAUAUndo framför teven i maj.
Panetoz - Skitbra! De hade snyggast nummer rörelsemässigt, jag blev aldrig uttråkad. I sommar i bilen kommer jag dock hata den ty den sången kommer piskas in i våra hjärnor likt en kosacks whipping mot våra tunna legs en kall vinterdag i Sootji.
Ace Wilder - Alltså en blir lite kär i Ace och låten är rolig men jag förstod aldrig de randiga dräkterna? Stöveldansen var hur fin som helst och tja den borde kanske ha vunnit för Eurovisions skull.
Och för vår.
För vet ni. Norge kommer slå ihjäl Sanna (vinna hela Eurovision också) och oss med sin låt som inte ens har vunnit i Norway än (final nästa helg) som heter Silent storm:
Finare än Undo. Finare än allt kanske, iaf just nu. Så har jag inte hört Conchita Wursts låt ännu.
Och jag har inte sett den live, det kan en göra för första gången imörrn då Norway har sin tredje delfinal.
Men jag gläds åt att allt var bra ikväll (typish), att Malena Ernman var med (så fin) och att divorna är tillbaka där de ska vara = på scenen, i topp och överallt egentligen.
Ja jo det var ganska sega mellanakter i alla delfinaler men det är snart glömt och förlåtet, Sigrid var bäst! Voj vilken självklar närvaro, helt öppen och noll ljugig.
Nour och Anders har fått oförtjänt mycket pisk.
Manuset var pretty kass dock, för mycket komiska poäng utan poäng, dålig timing och en smula ganska för mycket utdraget (ja igen.)
Men det är fan inte lätt att göra det där heller, folk gnäller för mycket också.
Och alla som hatar mellon firar med finöl från mikrobryggerier in Belgium och hoppas på att eländet läggs ned så de kan kolla mer sport på teve.
Och serier om familjer som...
Jag tackar för att SVT (A just precis, inte alls dagdröm och påhitt, eh) har bett mig vara med och regissera ett par av numren samt mellanakterna nästa år, jag har redan idéer.
Inget mer blått fucking ljus, inga glastavlor och jättemycket FÄRG på kläderna. Samt mer energi på att peppa upp artisternas närvaro på scenen än deras legohår.
Men också skitmycket legohår.
Ett par av årets låtar som glömdes bort för tidigt (pga rätt kassa nummer tyvärr, kom igen SVT låt mig och de mina regissera numren next year) är:
Aleo
I am somebody
Och:
Red
Synd, ty det hade kunnat bli så fint. Särskilt Red, fatta dramat en hade kunna pula in på scenen där. Tänk A-ha osv.
Tack och Godnatt
